Så nära, så långt borta

Peppar peppar, vågar knappt skriva... Just nu är jag nr 7 i kö till en lägenhet på boplatssyd. Och det betyder att om de 6 personerna framför mig i kön tackar nej så är den min. En lägenhet! I Malmö! Från den första februari! Fatta vilken födelsedagspresent!

Har under gårdagen flippat lite sådär lagom, rotat rundor i mina "flyttahemifrån"-kartonger på vinden för att se vad jag äger, tillsammans med min syster, och konstaterat att jag har jävligt mycket prylar.

Befinner mig i något sorts mellanläge, med att inte vilja hoppas för mycket för att inte bli för besviken samt att hoppas väldigt, väldigt, väldigt mycket på att den här lägenheten blir min. Den är pytteliten och ligger lite långt från centralen, men den ligger i Malmö! Och skulle jag få den så skulle den vara min!
Inget mer oväsen på morgnarna när man bara vill ha tystnad omkring sig.
Inga fler livsfarliga promenader till bussen där långtradare kommer i 70 på 50 vägen.
Ingen med 1,5-2 timmars pendling för att ta mig till skolan.
En känsla av att äntligen ha något eget.

Hur mycket jag än tycker om och uppskattar mina föräldrar så vill jag inte bo ihop med dem längre. Vilken 22-åring vill det egentligen? Dock har jag väldigt svårt att fokusera på något annat än hur jag kan inreda den där lägenheten. Och så väntar jag på att besvikelsen ska slå till, såklart.

Meeeeeen.... jag tänker ändå hoppas. Och planera. Och hoppas.