The Titans

Häromdagen så slog jag på Clash of the Titans, som handlar om en av de gamla grekiska gudarnas halvgud till son. Nämnligen Zeus son Perseus. Och det är ju alltid lika intressant med grekisk mytologi! När jag först läste om vad den handlade om så blev jag sur över att de blandat ihop mytologin lite. Sen insåg jag att det stod Perseus och inte Poseidon och att de inte alls blandat ihop något. Snarare jag som vart snurrig.
Men men.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag menar, den handlar ju om magi och mytologi så man kan ju anta från början att den inte kommer vara helt realistisk. Och det var de ju självklart inte heller.
Men det har nu gått några dagar sedan jag sett den och jag kan ärligt talat inte säga att den inte gjorde något intryck på mig alls. Och det är ju ganska så sorgligt.

Men för att göra en lång saga kort.
Perseus halvguden hamnar hos och uppfostras av en mänsklig familj.
Familjen blir mördad av Hades, en av hans farbröder, i ett försök att vända Perseus mot sin riktiga far.
Detta lyckas självklart, och han ger sig in i kampen mellan gudarna och människorna.
Och sen så händer det lite mer grejer och Perseus vinner till slut.
Väldigt bra sammanfattat om jag får säga det själv!

Men vilket som. Det känns som att... där saknas något. Den har liksom inte mycket handling. Eller handling har den, men den är så färglös att den knappt märks. Filmen liksom bara går och går.
Nej, det här var då inte en av mina favoriter.
Men precis som de flesta filmer jag får tag i nu för tiden, så vart även denna väldans snygg. Så yay på det.

Efter den filmen så såg jag uppföljaren Wrath of the Titans. Först och främst, sånna enormt påhittiga namn! Men hur som haver.

The Wrath of the Titans var ungefär lika färglös som ettan. Och lika snygg. Mer än så har jag inte att säga om de här filmerna faktiskt, tyvärr.
De föll mig konstigt nog inte alls i smaken.