Ångest

Är det bara jag som har ångest? Ärligt talat bryr jag mig inte nämnvärt. Det är galet så självupptagen man blir av det. Men när man är så uppfylld av hur jobbigt allting är för en själv är det rysligt svårt att ens tänka på att någon annan kan ha det lika illa eller ens värre.
Visst, min ångest är baserad på sådana i-landsproblem som att till exempel skolan är jobbig. Men det gör det väl inte lättare för mig att barnen i Afrika inte får gå i skolan?

Just nu borde jag sätta mig ner och ta tag i den där jävra grammatiken som ligger och bränner på köksbordet. Men det går bara inte.
Jag sätter mig ner, plockar upp papperna. Tänker att nu jävrar bara gör jag det! Men sen tar det stopp. Läser igenom beskrivningen på uppgiften och inser åter igen att jag inte har en aning om vad ett Main Verb, Auxiliary Verb eller Possessive Pronoun är.
Så jag läser igenom mina anteckningar, anteckningarna jag själv har satt i pränt under en föreläsning där jag lyssnade på vart enda ord. Och känner mig ännu mer blåst.
Sedan åter igen slåss jag av tanken: Varför i hela Guds Gröna Värld ska jag kunna detta?!
Och så reser jag mig och känner mig som en riktig slacker.

Nä, etiketterna säger allt: Helvete, Skola, Livet.