Dagens Citat

"I set fires to feel joy."
"That's adorable!"

Pitch Perfect, karaktärerna Lilly och Donald.

Tröttheten

Jag känner att jag borde verkligen uppdatera här, men orkar ingenting efter mina duster med Skånetrafiken. Detta outgrundliga och ständigt försenade bolag. Nä, jag orkar inte ens berätta.

Men jag hade min första föreläsning idag, det var ju intressant. Så yay på det!

1 år

Idag är det exakt ett år sedan jag steg in på den där stationen för att ta tåget till Melbournes flygplats.
Idag är det exakt ett år sedan jag hoppade på ett flygplan med distination Doha, Qatar.
Idag är det exakt ett år sedan jag såg marken försvinna under mig och jag lämnade Australien bakom mig.

Kanske för alltid.
Ett år. Ingen tid och en evighet.

Idag var jag på Högskolan Kristianstad på introduktionsdag. Idag började en ny evighet.

Stick It

Här är en film jag först inte trodde mycket om alls. Den nämndes i samma andetag som Bring It On och Fired Up!, två cheerleading-komedier. Så därför trodde jag att även denna skulle vara något i samma anda. Så fel jag hade! 

Bara titeln, Stick It, säger en hel del om huvudkaraktären och hela filmen i sig. Och när jag tänker efter så borde jag förstått att det verkligen var min typ av film.

Låt oss då börja med vår huvudkaraktär, Haley. Hon har en sådan härlig fuckoff-attityd att jag bara vill skutta runt så fort hon sätter igång. Kan hända att hon verkar aningen impulsiv och obetänksam med jämna mellanrum. Rent av dumdristig. Men hennes attityd gör ändå att man förlåter henne för allt. 

Och vill se henne ge järnet lite till!

Sen så har vi ju de övriga gymnasterna. Ja, hela sporten i sig. Det är, som nämns upprepade gånger genom filmen, en sport hårdare än något annat som man kan föreställa sig.
Det är rent sjukt så hårt de anstränger sig, och hur galet svårt och påfrestande det är. Och det kan jag känna bara genom att ligga i sängen och titta på filmen. Fatta då hur jobbigt det borde vara för någon som verkligen skuttar runder på de där madrasserna och plintarna.

Nå, då har vi ju slutligen också coachen, Burt Vickerman. Som är en sån otrevlig fuling att man inte kan förstå hur någon kan känna sympati för honom. Men på något konstigt sätt så vänder de känslorna allt igenom filmen och man hittar några andra att tycka illa om. 

Nå, för övrigt är det en väldigt snygg film, inte ny men välgjord. Där är en del dialog som inte är top notch, men på det stora hela så är det ändå bra.

Där är en hel del filmsekvenser som är grymt snygga dock, där tjejerna värmer upp och gör volter på den stora mattan. Det är svårt att förklara men, det är lite psykedeliskt. 

På det stora hela, en riktigt bra film. Bara det faktum att jag vill se den igen när jag precis har sett den, ja det säger ju en del. 

Framsteg

Har tagit tag i mitt projekt igen nu, efter att ha legat på latsidan hela julen. Och har nu på några dagar jobbat så pass mycket med det att det faktiskt ser något ut.

Här är vad jag ska foga samman här näst. Lite till sen så!

Och här är vad som är klart än så länge. Och det är ju inte så lite.

The Titans

Häromdagen så slog jag på Clash of the Titans, som handlar om en av de gamla grekiska gudarnas halvgud till son. Nämnligen Zeus son Perseus. Och det är ju alltid lika intressant med grekisk mytologi! När jag först läste om vad den handlade om så blev jag sur över att de blandat ihop mytologin lite. Sen insåg jag att det stod Perseus och inte Poseidon och att de inte alls blandat ihop något. Snarare jag som vart snurrig.
Men men.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag menar, den handlar ju om magi och mytologi så man kan ju anta från början att den inte kommer vara helt realistisk. Och det var de ju självklart inte heller.
Men det har nu gått några dagar sedan jag sett den och jag kan ärligt talat inte säga att den inte gjorde något intryck på mig alls. Och det är ju ganska så sorgligt.

Men för att göra en lång saga kort.
Perseus halvguden hamnar hos och uppfostras av en mänsklig familj.
Familjen blir mördad av Hades, en av hans farbröder, i ett försök att vända Perseus mot sin riktiga far.
Detta lyckas självklart, och han ger sig in i kampen mellan gudarna och människorna.
Och sen så händer det lite mer grejer och Perseus vinner till slut.
Väldigt bra sammanfattat om jag får säga det själv!

Men vilket som. Det känns som att... där saknas något. Den har liksom inte mycket handling. Eller handling har den, men den är så färglös att den knappt märks. Filmen liksom bara går och går.
Nej, det här var då inte en av mina favoriter.
Men precis som de flesta filmer jag får tag i nu för tiden, så vart även denna väldans snygg. Så yay på det.

Efter den filmen så såg jag uppföljaren Wrath of the Titans. Först och främst, sånna enormt påhittiga namn! Men hur som haver.

The Wrath of the Titans var ungefär lika färglös som ettan. Och lika snygg. Mer än så har jag inte att säga om de här filmerna faktiskt, tyvärr.
De föll mig konstigt nog inte alls i smaken.

Triss i Smith

Haft mig ett litet Will Smith-maraton här hemma ikväll. Det började med att min far satt och kollade på I Am Legend på tv, och då kände jag att tja, Will Smith kan man ju alltid kolla på.

Så först så kollade jag på Hancock. Och efter det I, Robot. Och allra sist Wild Wild West. 

Men låt oss då börja med Hancock.

Nu är ju inte detta någon ny film. Men trots att den funnits ute sedan 2008 så har jag nog inte sett den mer än 2 gånger. Och där inräknat nu idag.

Jag vet inte riktigt vad det beror på faktiskt. För det är en riktigt bra film faktiskt. Men för mig så saknar den ändå lite information. I de vanliga superhjälte-filmerna så förklaras det ändå mycket mer om vad som gör hjältarna till hjältar. Det vill säga, antingen är man från planeten Krypton, blir biten av en gen-modifierad spindel, råkar gen-modifiera sig själv, gen-modifierar sig med flit, bygger en high-tech flygkostym. Eller något annat lika praktiskt. Men här så är Hancock bara skapad sån, och vi får inte riktigt reda på av vem eller varför. Personligen så finner jag det lite irriterande.
Men hur som haver, filmen i sig. Den är snyggt gjord, Smiths flygande är övertygande nog och även explosionerna ser bra ut.

På det stora hela en bra film, om än lite urvattnad handling tycker jag.

Och som sagt, efter Hancock så kollade jag på I, Robot, från 2004. Denna filmen är i min skala snäppet vassare än den förra. Handlingen är lite bättre, karaktärerna både lättare att tycka om och trovärdigare. Mer trovärdiga. Och mänskligare på det känslomässiga planet.
Hancock ser dock bättre ut, med sina stora utomhus-scener, med allt flygande. Men eftersom I, Robot utspelar sig i framtiden så måste ju alltid vara datagjort. Såklart.
Aja, som jag sa innan, på det stora hela så är I, Robot den bättre filmen av dessa två, dock inte den snyggaste. Synd att man inte kunde kombinerat dem.

Och sist men inte minst, Wild Wild West, från 1999. Detta är för mig en riktigt gammal goding!
Jag minns när jag var liten och vi hade den på VHS.
Måste säga att den fortfarande håller måttet.
Den är lite tokig, såklart. Men den är ändå himla rolig. Och Will Smith kan ju verkligen göra fysisk komedi bra! Även om det alltid går ut på att ramla och slå sig, så gör han det på olika sätt varje gång så att det verkar nytt.
Det är ju den äldsta av filmerna jag såg, men trots det så är den helt okej utseendemässigt. Jag menar, man ser ju med jämna mellanrum att det verkligen inte kan ha varit annat än green screen när de filmade det, men det är inte helt galet kasst för det.
Men 14 år är väl inte så gammalt för en film idag. Egentligen.
Inte om man jämför med min genom tidernas favoritfilm: Star Wars - A New Hope från 1977. Där kan man snacka snygga specialeffekter.

Men hur som, alla tre filmerna är riktigt bra, och definitivt sevärda.

Pitch Perfect

Insåg när jag kollade igenom mina inlägg att jag har varit försumlig. Enda nämnandet av filmen Pitch Perfect är bland Dagens Citat. Och det duger inte på långa vägar, även om det är ett riktigt bra citat.

"I sometimes have a feeling I could do chrystal meth, 

but then I think mmmh, better not."

Det är karaktären Fat Amys sätt att svara på Bumpers mindre charmiga försök att stöta på henne. Och det är väldigt beskrivande för hela karaktären. Hon har flera, lika klockrena lines, men detta definitivt min favorit.

Men detta är självklart inte det enda som är bra med denna filmen. Den påminner mig om Glee, vilket enligt mig alltid är bra. Och där är en hel del bra musik.
En ganska cool grej som då Beca gör när hon provsjunger till Barden Bellas är en sån där rytmik-grej (som Eratos) där hon klappar takten till låten hon sjunger med händerna och en plastmugg.

Jag gillar verkligen denna huvudkaraktären, Beca. Musikalisk och väldigt sympatiskt. Och med en väldigt skön humor.
Tråkigt det där med att hon har sina problem med sin pappa, men eftersom det är en kvinnlig huvudkaraktär så måste det ju självklart vara något fel på henne.

Sen är där även också en hel del roligheter, jämte denna musiken. Nu tänker jag inte räkna upp allt, men utöver Fat Amys kvickheter så är där även flera roliga karaktärer och situationer som för filmen framåt på ett väldigt bra sätt.

För övrigt så är hela filmen väldigt snyggt filmad, det enda jag har att klaga på där är att de klipper lite väl häftigt i scenerna när Barden Bellas och The Treblemakers uppträder på scen. Där är samma problem som i Glee, de försöker få med varje vinkel samtidigt bara för att de kan istället för att nöja sig med vid-vinkel med jämna mellanrum. Där man verkligen kan ta in scenen ordentligt. Men men, man ser ju fortfarande.

Sen så slinker filmen också igenom Beschdel-testet (som UnderbaraClara beskriver så fint här) för kvinnor så väldigt lätt. Dock så fastnar den på den lilla grejen som UnderbaraClara också nämner:

"När skildras kvinnors vardag och känsloliv annat än i chicflicks och enstaka gråtmilda draman som mest bara ses av kvinnor? Och som för övrigt nästan alltid har relationen till en man som det bärande temat."

Eftersom Beca hakar upp sig på att Jesse är arg på henne så tar hon med hans favoritlåt i sitt vinnande bidrag till acapella-tävlingen. Så i slutändan känns det som att hon vinner för att hon vinner honom. Och det är ju lite sorgligt, eftersom hon vinner så mycket mer egentligen. Men nu tänker jag inte trasha denna film som jag tycker är så bra. Hjältinnan vinner ju tillslut, det är allt som räknas.

2012 - Summa summarum

Nå, jag lyckades aldrig göra någon sån där årssammanfattning i tid.

Vad nu "i tid" är för tid. Så jag gör en nu!

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?

Jag kom hem från Australien. Det var det jag påbörjade året med också, mer eller mindre.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nix.

Dog någon som stod dig nära?

Lyckligtvis inte.

Vilka länder besökte du?

Som nämnt innan, Australien såklart. Och Danmark.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

Fler stora händelser, blev ett väldans lugnt år som mest gick ut på att söka jobb, jobba och sen söka jobb igen. 

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

18 januari.

Största misstaget?

Att lämna Australien. Nu hade jag i och för sig inget val, på grund av det där dumma visumet. Men kommer alltid undra vad som hade kunnat hända om jag bara kunnat fortsätta sådär.

Bästa köpet?

Min laptop. Utan tvekan.

Vad spenderade du mest pengar på?

Min laptop. Dyraste jag någonsin köpt på egen hand.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

När jag fick se mina föräldrar på Kastrup när jag kom ut från flyghallen.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?

King of the World - First Aid Kit, en helt underbar låt som får mig att bara vilja dansa.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ledsnare, definitivt. 

Vad önskar du att du gjort mer?

Peppat upp mig själv, livet tar inte slut för att en kille dumpar dig, eller för att du inte kan göra det du vill exakt. 

Vad önskar du att du gjort mindre?

Älta, alltid meningslöst.

Blev du kär i år?

Tråkigt nog inte.

Favoritprogram på TV?

Glee! 

Bästa boken du läste i år?

Diana Gabaldons Främlingen. Den ledde mig till en helt nu serie böcker, så blev väldigt glad över det.

Största musikaliska upptäckten?

First Aid Kit

Något du önskade dig och fick?

Sommarjobb

Något du önskade dig och inte fick?

Alla julklapparna på min julklappslista!

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Firade hemma hos en kompis med mojitos och hög musik

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Mer pepp, mindre ältande

Vilken kändis var du mest sugen på?

Timbak, hans energi på scen under Malmöfestivalen var rent otrolig.

Vem saknade du?

Alla mina käraste i Sydney

De bästa nya människorna du träffade?

Alla stollarna på DA.

Högsta önskan just nu?

Att sluta längta tillbaka till livet i Sydney och kunna längta mer efter framtiden. Att känna att jag har en framtid igen.

Okej, det där sista lät väldigt deppigt, men vad jag menar är att jag just nu inte har någon som helst aning om vad som väntar. Så hade velat åtminstone ha en aning om något, som jag kan längta till.

Ny outfit!

Sheila is har fått nytt utseende, jag hoppas det uppskattas. Började ju redan för några veckor sedan när jag skiftade runt layouten liten. Men nu har det även fixats en ny logga, bakgrund och färgskala.
Jag gillar't.

Jack Reacher

Alright, då var det dags för Jack Reacher då. För den som inte vet det är Jack Reacher en karaktär från en thriller-serie av Lee Child. En väldigt brutal och självsäker karaktär. Förra detta armepolis som lever enligt sina egna regler till fullo. Och en väldigt underhållande karaktär dessutom, trots alla våldsamheter.

Nå, låt mig börja med att säga att mina förväntningar var fruktansvärt låga inför denna film. Först och främst så är det enormt svårt att föreställa sig Mission Impossible-Tompan i en roll som denna. Som sagt, Reacher är så väldigt brutal, så väldigt beräknad, och förbannad när det behövs. Inget kunde ju vara längre från Ethan Hunt än detta. 

Och varenda kommentar jag hört om filmen har varit negativ, så trodde verkligen inte mycket om den.

Så man kan ju säga att jag blev glatt överraskad. Ja, både jag och min far. Vi är stora fans av Lee Childs böcker och då blir man ju glada när filmen visar sig vara bättre än skitkass.

Lyckligtvis så brydde de sig inte om att försöka få Cruise att se yngre ut än han är, Reacher är ju trots allt inte någon snygging, eller ungdom. Det allra största problemet med hans utseende är det att han är så liten. Beskrivningen av Reacher är liksom "Tall, well-built, short fair hair and blue eyes. A very imposing figure.". Och inget av detta får en att tänka på Tom Cruise direkt. 

Men trots detta så blev resultatet ganska så bra, helhetsintrycket lika så. 

Alltså, det är en helt okej film. Den är rolig på samma sätt som böckerna och det säger en hel del. Cruise var inte totalt värdelös i rollen som Reacher. Och Rosamund Pike var ju också ganska så bra som Helen Rodin.
Så på det stora hela, det är en ganska så bra, helt okej film. Och det är definitivt sevärd.

Tuff tuff tuff

Ja, då sitter man på tåget. Och är äntligen, nästan hemma. Och det är ju skönt.
Men om jag ska vara ärlig så finns det ju betydligt sämre sätt att resa på. Om jag ska jämföra med min flight hem från Australien så är ju en hel dags tågåkande så väldigt mycket bättre. Låt vara för att man måste betala för mat och dryck här, men bara det att man kan lättare gå omkring, och har mer plats i sätet, det är ju guld värt. Så go SJ säger jag bara, för att ni finns över huvud taget. Sen om ni kunde förbättra punkligheten så hade ju livet varit komplett. Och så hade det också varit bra om min läslampa fungerat. Men man kan ju inte få allt.

För övrigt så har jag spenderat nyåret med några kära vänner uppe i Ånn, en 45 minuter från Åre ungefär. Och det var ju en riktigt fin grej. Dock så ska ju en annan jobba imorgon så jag fick avsluta resan lite tidigare. Därav mitt tågsittande just nu. Så blev bara en dag i backen för mig, men det gör inte så mycket tycker jag. Skidåkning är inte det absolut roligaste i världen, även om det är kul sådär någon gång om året.

Själva nyårsafton började då i backen. Jag var lite miserabel där i början, fötterna gjorde något helvetiskt ont. Men efter någon timme och mycket klagan så gick det bättre.
Efter backen så var det hem och duscha, inte det enklaste när 7 personer delar på en dusch och en liten vattenberedare. Men lyckligtvis så blev vi klara i god tid och då gav vi oss in till Åre för att äta middag på restaurang. Fint ska det ju vara! Middag intogs och väl hemma igen blev det efterrätt och mer allmänt umgänge.
Hur som, vi hade det bra.